.

Underbar. Det kan jag säga att den var. Jag kommer nog skriva samma sak som alla tidningar om jag ska berömma denna film så jag låter bli men en sak kan jag i alla fall skriva: man skrattar och gråter om vartannat. Det är verkligen så. Och första gången jag fått tårar i ögonen fler än en gång under en film. Och Jennifer Hudson var ju uuuuuunderbar i rollen som ''Louise from Saint Louis''. Älskar den här filmen. Och allt var precis som det skulle vara. Ni vet, Miranda lite upprörd och rolig så där som bara hon kan vara, Charlotte som ler så att hon spricker så fort hon hör ''giftermål'' och ''barn'' runt om henne, Samantha som skämtar om snoppar hit och snoppar dit och Carrie som bara är .. Carrie. Nej, inte för att hon är bäst, nej nej, jag gillar Miranda bäst, men ni vet. ''And there it was .. my very own Dior-dress''. Ni vet, det där snacket. ''My Manolos! Oh my god! You can't throw away my Manolos!'' Typ sånt snack som Carrie alltid kör på. Men den var verkligen annorlunda mot vad jag hade trott. Och det var en positiv annorlundning. Haha, men det var det. Och shit vad depressed Carrie var ett tag där. Helt sjuuuuuuukt. Men jag tar väl på mig det; I'm carried away. Planscher hit och dit ''Get carried away'' and i fucking think i am.

Lite pics från bion. Och det där smilet är riktigt fejk. Eller så där fejk. Joss fångade mig inte på kort så jag lade till ett riktigt leende men efter det började jag skratta så det var lite all in one där.