.

Ja, det kanske är det som är själva meningen egentligen. Bara ta det lugnt och inte stressa upp sig för mycket. Det som händer händer och då får man ta i tu med det då. Inte älta för mycket. Jag brukar bli så jävla nervös för grejer men varför ska man bli det i förväg? Man får ta det då, det är ju just då det händer. Och det känns faktiskt som att allt kommer ordna sig. Jag har aldrig varit en tjej som det har hänt liksom hemska grejer för. Har jag tappat något så tänker jag ''neeeej, sånt här händer ju inte mig!'' och då får jag alltid tillbaka grejen som jag tappat. Och då blir man lugn, då släpper liksom all spänning. Sedan har jag ju alltid varit den där som fått basketbollar i ansiktet så att glasögon åkt åt helvete, ramlat och skrapat upp dom nya jeansen, trampat i hundskit och inte märkt det förrän en timme senare, tagit i handtag som folk har spottat på, fått mens på fel dagar osv. Men det är väl så det är. Man får ta det då. Man behöver inte vara så jävla orolig egentligen. Min pappa brukar alltid säga ''det finns ingenting som heter ''pinsamt'' eller ''oroligt'' och det är väl lite så kanske; det blir vad man gör det till. Får jag en basketboll i ansiktet så att glasögonen flyger åt varken höger eller vänster så är det väl bara att skratta bort det. Kommer det tårar av ondhet är det väl bara att tjoa lite ''ajajaja, fan vad ont det gör, HAHAHAH!''. Man kanske inte behöva ta det så seriöst och så. Man kan väl skratta bort det mesta antar jag. Liksom ''loosa'' det up lite granna. Ja .. det kanske är så. Vad vet jag, vad vet jag.