Utvecklad vänskap
Vi tar emot alla bra ideer.
Du får lägga ut texten lite mera i detalj så att vi kan komma med svar.
Helst om du har ett kortare manus,.
Det är även viktigt att veta vem ni anser skall göra produktionen
Hälsningar Ulf Fagerberg Filmare
Jahapp! Så då gäller det väl bara för mig och Idis och hitta kameramän och filmgrejer och sådant. Får väl gå till M15 =) Haha. Och nu har jag skrivit ut det jag har skrivit på min och Idas bok som jag tänkte läsa högt sedan innan jag lägger mig. Ni vet väl att jag älskar att läsa högt. Jag ligger alltid i min säng och läser högt när jag läser böcker.
Och jag sa ju att ni skulle få läsa min och Idas bok. Problemet är bara det att vi har inte delat upp det än. Vi skriver om samma saker på olika vinklade sätt bara, och man kan ju inte trycka en bok där vi skriver om samma saker hela tiden, eller hur? Men men, här kommer ett stycke i alla fall som jag har skrivit:
''Jag var kompis med Kajsa och Emma. Kajsa och Emma var vad jag och Ida kallar två ''safe card'' efter ''säkert kort'', det vill säga att om man helt plötsligt är ensam i skolan kan man alltid vända sig till de för de var alltid två ''ocoola'' typer som aldrig hade mod nog att säga nej, eftersom att man alltid själv ansågs vara coolare än de. De var de där tjejerna som alltid hängde på en tyckte man, och sedan var det alltid en trygghetskänsla att vända sig till de för de tog alltid emot en. Vad annars skulle de göra? Jag var ju som sagt ''coolare'' än de.
I alla fall. Jag och Emma var bästa kompisar. Emma Johansson. Hon flyttade sommaren mellan 1an och 2an tror jag till Stamkullevägen i Trollhättan och blev min bästa granne väldigt snabbt. Hon hade glasögon, jag hade glasögon. I det såg jag en tjej som var på ungefär samma nivå som jag när det gäller coolhet, om inte töntigare. Alltså; bättre att vara med en töntigare person som man kunde styra över, än att vara med en coolare som styrde över en själv. Jag såg snabbt till att binda mig till Emma och vi blev som sagt bästisar.
I skolan fick Kajsa Andersson vara med oss. Kajsa var lite pratigare än Emma, lite, lite coolare eftersom att hon inte hade glasögon. Jag, Emma och Kajsa sprang runt på gräsmattan på rasterna och lekte att vi var Prue, Piper och Phoebe i tv-serien Förhäxad. Jag var såklart Phoebe, den snyggaste. Emma fick vara Prue, den äldsta och lite mer ansvariga, och Kajsa fick vara Piper, den lite intetsägande. Jag säger nu inte att vi tre var precis som karaktärerna i Förhäxad, men på den tiden ville jag ha det så. Jag är säker på att om jag var med de coola fotbollstjejerna i C-klassen så hade jag fått vara Piper eller Prue, för i deras hänseende var jag töntigast då, vilket är alldeles riktigt. Jag var en tönt. Men det tyckte jag inte då. Jag tyckte jag var mycket coolare än Kajsa och Emma, och de kunde inte säga annat. De vågade väl inte. Herregud. Jag var väl inget att vara rädd för? Jag, Julia, en glasögonorm som innerst inne var riktigt, riktigt vek och svag. Vad trodde jag om mig själv egentligen?
Ida, on the other hand, var bästa kompis med Victoria Jensen. Jag vet inte riktigt hur deras vänskap var. Jag vet bara att de var ganska flickiga, de lekte ponnyhästar eller något i den stilen på rasterna och efter skolan satt de på Idas rum på Storegårdsvägen och lekte med Barbies.
En dag var Kajsa och Victoria sjuka, så jag och Emma var alldeles själva och Ida likaså. I efterhand tror jag att jag har romantiserat detta med hur jag och Ida träffades första gången. Jag vill tro att det var så att jag såg Ida sitta själv och gräva i sandlådan, djupt deprimerad (vi överdriver alltid ordet deprimerad, så tänk mer ''ledsen'') och ensam, och att jag sedan gick fram till henne och frågade om jag fick vara med och gräva och därmed blev vi kompisar efter att hennes ansikte lysts upp och blivit glad igen. Men Ida säger att det var så att när jag och Emma sprang som vanligt runt på gräsmattan och lekte Förhäxad kom Ida och ville vara med och efter det var vi kompisar. Jag tror på Idas teori faktiskt. Det var nog så. Och det var där och då vår vänskap började; i skolan, på rasten, när vi sparkade på träd, som vi lekte var ''skurkarna'', och lekte att vi var coola tjejer i Förhäxad.
''Ska vi leka nästa rast också?''. Det är ju en ganska känd fras som ofta kommer ur små barns munnar och nu vill vi inte puttinuttifiera detta men vi var som sagt åtta år och då sa man väl sådana grejer antar jag. Vi fortsatte leka; jag, Emma och Ida och det var mycket roligare än när jag, Emma och Kajsa lekte. För coolheten, coolheten!, var ju annorlunda! Ida var ju cool! Eller ja, cool och cool (nu kommer Ida skälla på mig); hon var ju liten, typ 135 cm lång och späd och tunn som en liten docka. Emma var lite välbyggd, hade börjat komma upp i åldern och hade så kallad ''barnfetma''. Jag var lång och smal. Jag tyckte väl att jag var ganska ståtlig. Men Ida var i alla fall coolare än både Emma och Kajsa tyckte jag, så nu kunde jag och Ida ha kul och styra över .. just det, Emma, det tredje offret.
Första gången jag och Ida fortsatte vår vänskap utanför skolan var en dag när jag kom hem till henne. Ida var väldigt blyg när hon var liten. Ni vet den tysta, lilla typen som hade fläta i håret och gillade hästar. Sådan var Ida. Och sådan var verkligen inte jag. Så Ida ändrades ganska snabbt, men mer om det senare.
Hemma hos Ida var vi i alla fall. Efter skolan. Första gången vi var med varandra efter skolan. Shit, big deal! Vi var på Idas rum. Hon hade orange tapeter och ett gult skrivbord. Häst- och hundplanscher täckte väggarna och en hylla med cd-skivor och böcker i stod på golvet. Lite smycken i en ask, en cd-spelare och en byrå med kläder likaså. Det bästa i rummet var ju dock garderoben som det har hänt mycket grejer i. Okej, det där lät fel. Ida hade en stor korg med utklädningskläder som vi ibland, det ska sägas ibland, roade oss med. För som sagt; jag och Ida började med alla våra egna projekt ganska snart så det blev inte så mycket med det ''vanliga'' som tjejer leker med. Vi satt i alla fall på Idas golv kommer jag ihåg och funderade på vad vi skulle göra. Ett säkert kort var ju alltid dockor eller Barbies, så Ida tog fram alla sina Barbiedockor så började vi leka; ta på de kläder, kamma håret, bygga ett hus till de och para ihop de med killar. Ni kommer väl ihåg Ken? Barbie och Ken? Paret som alltid skulle hänga ihop. Det var inte alltid man hade de Barbiesen, men antingen var man kreativ och klippte av en flickdockas hår och stylade om henne till kille, eller så var killen ''osynlig'', eller, som många småsyskon gjorde, så lånade man brorsans X-Men. Idealet på killarna var ju stora och muskulösa, och X-Men-figurerna såg oftast ut så. Flickdockorna var oftast väldigt söta. Alla, verkligen alla, hade en blond Barbiedocka hemma och hade man även en brunhårig var det en merit. Lite senare utvecklades allting och man kunde till och med köpa afrikanska Barbies. De hade ofta afrokrull och det var oerhört coolt att ha.
Men på något sätt stämde det inte. Jag hade askul med mina Spice Girls-Barbiedockor hemma, och Ida lekte ju varenda dag med Barbies med Victoria, men mellan mig och Ida stämde det inte. Vi la undan dockorna ganska snabbt och gick istället över till .. Ja, vart ska vi börja? Vi började leka kontor och resebyrå.
Fan, vad jobbigt att läsa, va? Jaja, läs om ni tycker det är intressant. Ni som nu intresserar er av min och Idas vänskap. Så jävla intressant är den väl inte, men jag älskar att skriva om mig och så där egoist som jag är så det är väl av någon jävla nytta i alla fall antar jag.
Nu blire upp och dricka massa för jag är sjukt törstig, sedan i säng med böcker och F&F. Puss!
