.

Jag vill krama Rikki nu. Finns ingen som kan trösta en så fint som en fin hund. Låter konstigt, men jag känner så. Varenda gång jag tittar på pappas hemmagjorda videofilmer ''Live at Hemma'' och jag sitter där, 8 år gammal, hos farmor och farfar med gamla Kito i knät så börjar jag gråta. Han var så gammal, men han var min bästa vän och han och jag tyckte om varandra så mycket.

När han dog så visste jag inte vad jag skulle göra. Jag kommer ihåg att mamma kom hem till mig efter jobbet. Jag satt vid skrivbordet, mamma satte sig på sängen och sa ''Pappa ringde. Kito har dött''. Jag bara började storgråta och kunde inte sluta. Den julen hade farmor ramat in en bild på mig och Kito i julklapp och jag kommer ihåg en speciell kväll när jag saknade honom så att jag gick runt med ramen i min famn hela kvällen och grät och saknade honom så.

Nu är jag i ett sådant scenarie. Farmor och farfar har köpt ny hund, Rikki. Eller ny och ny, han är 7 år i år, åh vad tiden går fort. Och jag kommer ihåg att dom sa att dom inte skulle köpa en ny hund, men efter mitt födelsedagskalas åkte dom iväg, sa att ''vi ska bara åka och hälsa på en gammal farbror som fyller år''. Lite senare på kvällen, runt 9 precis innan jag skulle lägga mig, jag satt vid datorn, plingade det på dörren. I vanlig ordning väntade dom inte på att någon skulle öppna, utan dom traskade in, med skor och jacka och allting på. Pappa gick upp, jag hörde att farfar viskade ''Säg ingenting till Julia''. Dom kom ner, och innanför jackan hade farfar en liten valp. Dom hade vart och köpt en liten terriervalp. Han sprang runt här nere, jag blev helt kär på nytt. Pappa var orolig, för han trodde valpen var till mig, haha.

Nu har jag växt upp med deras andra hund och det går inte att beskriva hur mycket en sådan lite hund betyder för en. Varje söndag åkte jag till Rikki, gick ut med honom, lärde han saker, myste med honom, berättade saker för honom, dansade för honom, dansade MED honom, sjöng för honom, skrev låtar med och om honom. Han satt alltid bredvid mig och tittade på mig. Jag har börjat gråta massvis med gånger bredvid honom och har alltid burrat in mig i hans päls när jag varit ledsen. Och även fast han inte gör så mycket, bara ligger där, så känner man ändå att han är med mig.

Vissa gånger har han till och med börjat vifta på svansen och slickat mig i ansiktet när han sett att jag varit ledsen, bara för att muntra upp mig säkert. Det känns så.

Har precis tittat på filmen Marley & Me och det var ett sorgligt, men fint slut då hunden Marley dör. Tårarna bara rann och jag tänkte bara på Kito och Rikki, mina fina vovvsingar som varit med mig. Jag gråter än, för massa olika anledningar. Känns som livet är jobbigt just nu. Det känns som allting slår tillbaka på en, jag tror på sådant. Jag sa säkert för någon vecka sedan att livet var underbart, att allt var perfekt, och nu är allt åt helvete. Jag har vart arg hela veckan känns det som. Eller nej, hela helgen. Allting går bara bajs.

Gick en snabb promenad med Barken förut och imorn ska vi träffas igen, efter min tandläkartid. Ska bli skönt. Och på tisdag blir det gråta igen, för då är det begravning.

Nu ska jag upp & kolla Honey, dansfilm, grymt bra, dans dans, gör mig lycklig. Då blir det lyckotårar istället.